Det visade att Justin och jag gick på samma dansskola- Bara det att han var nyinflyttad och hade inte samma tider som jag. Han följde med mig och Sebastia på resten av vår promenad och berättade lite om sin dans. Att han mest var där för att hjälppa ballerinorna med sina solon, och inte uppträdde själv. 

Jag var säker på att han var en fantastisk dansare, han verkade ha en fantastisk kropp och det var något i mitt bakhuvud som sa att han verkligen var en bra dansare. 

Som om jag faktiskt visste det, nästan som om jag hade minnen om att vi någon gång hade dansat i något liv innan detta. Löjligt förstås, jag tror inte på flera liv. Ärligt talat vet jag itne ens varför han följde med oss på promenaden, och Sebastian verkade hata honom, men jag kunde inte riktigt avgöra om jag ville att han skulle lämna oss ifred eller fråga honom om han ville följa med oss hem senare.

   Det var som om något inom mig sa att Justin inte var det han gav sig ut för att vara, som om han hade en otrevlig hemlighet. Samtidigt ville jag så gärna veta hemligheten och jag hade verkligen jättesvårt att motstå hans otroliga röst och hans vackra ansikte.

   Usch, vad löjlig du är, Melody. Du känner honom inte ens, klart han har en massa hemligheten du inte vet om!

"Du ser ledsen ut. Har det hänt något?" frågade den bekanta främlingen mig plötsligt och jag väktes upp ur mina tankar.

Jag log lite bittert. Jag såg alltid ledsen ut. Inte så förvånande, med ett liv där alla utom två personer hatar en.

"Nej, inte direkt." log jag. "Jag tänkte bara på en föreställning som jag vill vara med i." ljög jag.

"Jasså? Är det svansjön?" frågade Justin och log varmt mot mig. Jag blev förvånad att han faktiskt visste vad det var. Alla killar jag kände hade ingen aning om något som hade med klassisk musik elelr balett att göra, de tyckte balett var löjligt och såg dumt ut.

De hade ingen aning.

"Ja." log jag.

"Jag hörde att Portia ska vara Odette"

"VA?!" utbrast jag och släppte Sebastians hand i min ilska, chock och förvåning. "Har dem redan bestämt det?" 

"Jag tror det." sa Justin och drog handen genom håret och såg lite skyldig ut. Han sparkade på lite grus på marken med sin sko. 

Jag svalde ner en klump med tårar och tittade in bland träden, mörkret. Jag ville verkligen bara försvinna. Varför hatade Gud mig så mycket? 

 Jag kanske inte var tillräckligt bra helt enkelt. Jag kanske var lika dålig som jag tyckte att jag var på dåliga dagar.

"Jag vet, det är mysko att hon blev vald." sa han med ett leende, som om han hade läst mina tankar. 

Vi sa adjö och jag drog med mig Sebastian hem. 

Nästa dag i dandssudion så var listan med roller uppsatt. Och det var sant. Portia stod det bredvid Odette. 

När jag kom in i salen fick jag syn på Portia som lika klumpigt som en noshörning framföra Odette's solo dans.

Jag kunde inte förstå dem osm hade valt henne. Hon kunde ju knappt lyfta ett ben utan att börja flåsa som om hon födde barn! Alla verkade tycka att hon var jättebra i alla fall, fast jag kunde se genom deras lögner och falska leenden. Jag hade alltid haft en talang att läsa människor.

Jag blev förvånad när jag såg Justin sitta i hörnet och titta uttråkat på Portia. Men det var väl logiskt att han skulle hjälpa Portia, hon behövde all hjälp hon kunde få. 

Jag ställde mig vid stången och började värma upp. aJag hörde Portia gå ut ur rummet med ett lätt frustande om vatten. När det var dags för piruetter så kände jag någons händer på min midja.

"Du måste slappna av lite också, utan att förlora hållningen." viskade någon i mitt öra med (om jag får säga det själv) en väldigt sexig röst. Jag nickade bara som förlamat och lät axlarna falla lite mer.

"Precis sådär. Ska jag hjälpa dig med piruetterna?" viskade han sensuellt. Jag nickade igen. Jag tog sats och hans händer snurrade min midja. Det var så magiskt. Jag kände mig dum som kände mig såhär nrä en främling rörde vid mig, men på något sett verkade det naturligt. 

"JUSTIN!" hördes en gäll röst. Portia's. En annan sak hon var bra på, förstöra allt för andra.

"Ja, Portia?" sa Justin och släppte min midja. jag kunde nästan känna smärta då hans varma, stora händer släppte mig, det var nästan som om min hud skrek efter honom.

Portias ansikte hade adopterat den smakfulla färgen av en gris. 

"Skulle inte du hjälpa.. mig?" sa hon och snurrade en hårslinga runt fingret. Justin nickade.

"Men jag kan inte hjälpa någon som inte är här, eller hur?" sa han och började gå mot henne. hennes ansikte blev en aning mer mörkt. 
"Lycka till!" sa han till mig, och blinkade lätt med högra ögat. Jag rodnade och tittade ned på mina fötter, fjärilarna galna i min mage. 
Vänta nu.

Jag var väl inte kär? I en främling?

_______________________________________________________________________________________

Tack för att ni läser! Kommentera gärna!!!<3

/Hannah & Caroline

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  "Melody Rose Hadraniel!"     Jag grimaserade när Ludmillas gälla röst bröt genom tystnaden. Självklart var Portia redan hemma, det var hon alltid. Hon brukade stänga av sin höga pop-musik när jag kom hem, så hon kunde höra hur hennes mamma s...

  Mina knän skakade där jag stod vid stången. Tårna värkte av de obekväma skorna, och att håret började falla ned i ansiktet gjorde saken inte mycket bättre. Jag gjorde mitt bästa för att hålla nacken rak, och huvudet högt. En snabb blick i spe...

Hans ögon var alltid de som hade förbryllat mig mest. Så bruna och djupa som om de inte hade någon botten, som om de såg rakt igenom en. Hur de kunde vara så otroligt hemska, något som hemsöker en om mörka stormiga nätter, men samtidigt vara något så...