Det visade att Justin och jag gick på samma dansskola- Bara det att han var nyinflyttad och hade inte samma tider som jag. Han följde med mig och Sebastia på resten av vår promenad och berättade lite om sin dans. Att han mest var där för att hjälppa ballerinorna med sina solon, och inte uppträdde själv. 

Jag var säker på att han var en fantastisk dansare, han verkade ha en fantastisk kropp och det var något i mitt bakhuvud som sa att han verkligen var en bra dansare. 

Som om jag faktiskt visste det, nästan som om jag hade minnen om att vi någon gång hade dansat i något liv innan detta. Löjligt förstås, jag tror inte på flera liv. Ärligt talat vet jag itne ens varför han följde med oss på promenaden, och Sebastian verkade hata honom, men jag kunde inte riktigt avgöra om jag ville att han skulle lämna oss ifred eller fråga honom om han ville följa med oss hem senare.

   Det var som om något inom mig sa att Justin inte var det han gav sig ut för att vara, som om han hade en otrevlig hemlighet. Samtidigt ville jag så gärna veta hemligheten och jag hade verkligen jättesvårt att motstå hans otroliga röst och hans vackra ansikte.

   Usch, vad löjlig du är, Melody. Du känner honom inte ens, klart han har en massa hemligheten du inte vet om!

"Du ser ledsen ut. Har det hänt något?" frågade den bekanta främlingen mig plötsligt och jag väktes upp ur mina tankar.

Jag log lite bittert. Jag såg alltid ledsen ut. Inte så förvånande, med ett liv där alla utom två personer hatar en.

"Nej, inte direkt." log jag. "Jag tänkte bara på en föreställning som jag vill vara med i." ljög jag.

"Jasså? Är det svansjön?" frågade Justin och log varmt mot mig. Jag blev förvånad att han faktiskt visste vad det var. Alla killar jag kände hade ingen aning om något som hade med klassisk musik elelr balett att göra, de tyckte balett var löjligt och såg dumt ut.

De hade ingen aning.

"Ja." log jag.

"Jag hörde att Portia ska vara Odette"

"VA?!" utbrast jag och släppte Sebastians hand i min ilska, chock och förvåning. "Har dem redan bestämt det?" 

"Jag tror det." sa Justin och drog handen genom håret och såg lite skyldig ut. Han sparkade på lite grus på marken med sin sko. 

Jag svalde ner en klump med tårar och tittade in bland träden, mörkret. Jag ville verkligen bara försvinna. Varför hatade Gud mig så mycket? 

 Jag kanske inte var tillräckligt bra helt enkelt. Jag kanske var lika dålig som jag tyckte att jag var på dåliga dagar.

"Jag vet, det är mysko att hon blev vald." sa han med ett leende, som om han hade läst mina tankar. 

Vi sa adjö och jag drog med mig Sebastian hem. 

Nästa dag i dandssudion så var listan med roller uppsatt. Och det var sant. Portia stod det bredvid Odette. 

När jag kom in i salen fick jag syn på Portia som lika klumpigt som en noshörning framföra Odette's solo dans.

Jag kunde inte förstå dem osm hade valt henne. Hon kunde ju knappt lyfta ett ben utan att börja flåsa som om hon födde barn! Alla verkade tycka att hon var jättebra i alla fall, fast jag kunde se genom deras lögner och falska leenden. Jag hade alltid haft en talang att läsa människor.

Jag blev förvånad när jag såg Justin sitta i hörnet och titta uttråkat på Portia. Men det var väl logiskt att han skulle hjälpa Portia, hon behövde all hjälp hon kunde få. 

Jag ställde mig vid stången och började värma upp. aJag hörde Portia gå ut ur rummet med ett lätt frustande om vatten. När det var dags för piruetter så kände jag någons händer på min midja.

"Du måste slappna av lite också, utan att förlora hållningen." viskade någon i mitt öra med (om jag får säga det själv) en väldigt sexig röst. Jag nickade bara som förlamat och lät axlarna falla lite mer.

"Precis sådär. Ska jag hjälpa dig med piruetterna?" viskade han sensuellt. Jag nickade igen. Jag tog sats och hans händer snurrade min midja. Det var så magiskt. Jag kände mig dum som kände mig såhär nrä en främling rörde vid mig, men på något sett verkade det naturligt. 

"JUSTIN!" hördes en gäll röst. Portia's. En annan sak hon var bra på, förstöra allt för andra.

"Ja, Portia?" sa Justin och släppte min midja. jag kunde nästan känna smärta då hans varma, stora händer släppte mig, det var nästan som om min hud skrek efter honom.

Portias ansikte hade adopterat den smakfulla färgen av en gris. 

"Skulle inte du hjälpa.. mig?" sa hon och snurrade en hårslinga runt fingret. Justin nickade.

"Men jag kan inte hjälpa någon som inte är här, eller hur?" sa han och började gå mot henne. hennes ansikte blev en aning mer mörkt. 
"Lycka till!" sa han till mig, och blinkade lätt med högra ögat. Jag rodnade och tittade ned på mina fötter, fjärilarna galna i min mage. 
Vänta nu.

Jag var väl inte kär? I en främling?

_______________________________________________________________________________________

Tack för att ni läser! Kommentera gärna!!!<3

/Hannah & Caroline

"Melody Rose Hadraniel!" 

   Jag grimaserade när Ludmillas gälla röst bröt genom tystnaden. Självklart var Portia redan hemma, det var hon alltid. Hon brukade stänga av sin höga pop-musik när jag kom hem, så hon kunde höra hur hennes mamma skällde ut mig. Något hon gjorde med jämna mellanrum och oftast utan anledning.

"Ja, vad är det nu då, Mil?" suckade jag när kvinnan kom ut från vardagsrummet och ställde sig i hallen.

Ludmilla var bara 32 år gammal (hon fick Portia när hon var sexton, bra jobbat där) men hon var ständigt arg och gjorde grimaser som om hon ständigt kände en motbjudande lukt, så hon såg ut att vara över 40. 

"Det är Ludmilla för dig, skitunge", röt hon. "Du ska passa grannens unge ikväll."

"Va?!" utbrast jag. "Men jag ska ju till poesiklubben!"

"Inte ikväll."

"Men, kan inte Portia sitta barnvakt?"

"Portia måste träna inför föreställningen, hon kommer att bli den bästa Odette i staten!"

Jag kände tårarna bränna i ögonvråna men tvingade mig själv att andas lugnare och svälja ner gråten. Jag nickade sakta och började försiktigt ta av mig skorna (mina fötter gjorde fortfarande lite ont), för jag visste att det inte fanns någon poäng med att bråka med Ludmilla.

"Bra. Det finns mat i kylen, men ät inte för mycket, annars blir du ännu fetare."   

Med de orden återvände hon in i vardagsrummet och fortsatte kolla på Jersey Shore. Hon borde nog ha sagt det till sin älskade dotter istället, Portias kropp var inte gjord för balett. Den var gjord för killar att använda och sedan glömma.

Jag slängde min väska på golvet och föll med ansiktet ner på min stora säng. Herren ska veta att jag var otroligt trött på allt det här. Portia, Ludmilla, alla människor i min skola. Utom min bästa vän Bree förstås. Hon var den enda som var på min sida och tyckte att jag skulle kämpa om huvudrollen trots att jag visste att Portia hade redan så gott som vunnit. Hon var alltid i huvudrollen och alla älskade henne för det, trots att hon rörde sig lika graciöst som en flodhäst i lera. Jag visste att jag var bättre än henne. Det var tydligt. Jag antar att hon helt enkelt hade mer självförtroende än mig när det kom till vissa saker. 

 Jag satte mig upp ur sängen och såg ut över mitt rum. Mitt första par med tåskor hängde på en silver krok på den ljusblå fondväggen. Resten av väggarna var vita, och den ena var prydd med inramade dikter. Dikter som jag av någon anledning tyckte om bara. Golvet var täckt av mörka trä plankor, ett skrivbord stod framför fönstret, och bredvid där en bokhylla. 

   Jag ställde mig upp och gick fram till mitt skrivbord. Den nedersta lådan var alltid låst, och det var även den lådan som Portia och hennes vänner hade försökt öppna så ofta att ytan var alldeles ojämn och repad. Jag visste inte hur den hade lyckats vara låst, men jag hade mina dikter där, så hur det än gick till så var jag tacksam för det. 
   Nyckeln till den hade jag alltid runt halsen, tillsammans med korset pappa hade gett mig. Jag tog loss den och öppnade lådan. Inuti låg en enda sak, en tjock dagbok i rött läder med gulddetaljer. När mamma först hade gett den till mig tyckte jag att den var otroligt ful och önskade istället att hon hade köpt mig en rosa, fluffig sak med något billigt lås på, men hon hade sagt att jag skulle tycka om den här när jag blev äldre.

   Tårar vällde upp i mina ögon när jag mindes henne och insåg hur rätt hon hade haft. Jag tyckte faktiskt att den här dagboken såg elegant och vacker ut nu.

Jag satte mig ner vid skrivbordet och tog fram en blyertspenna. Portia hade skruvat upp volymen på sin idiotiska musik igen, och någon snubbe berättade, eller ursäkta, sjöng om hur många tjejer han hade haft sex med och hur mycket pengar han hade. Hur kunde man lyssna på sånt egentligen? Men det är klart, Portia skulle aldrig uppskatta Tjajkovskijs värk, det var hon för korkad för. Hon tyckte klassisk musik var tråkig.

   Jag försökte blockera ut hennes hemska musik och började skriva en dikt.   

Ljuset blindar, och hjärtan slår

I samma takt som trumman

Och ljudet från tår mot golv

Ekar över fiolen

Och när flöjterna tystnar

Skorna tags av

Så känns det som hjärtat

På scenen är ännu kvar 

 
Jag blev rätt nöjd med resultatet och tänkte ta med dikten till poesiklubben nästa gång. Jag skulle kanske till och med stanna i skolan eller i stan den dagen, för att Ludmilla inte skulle ge mig någon jobbig grej att göra så att hennes älskade dotter slapp anstränga sig ens det minsta. Fast jag var ganska säker på att Ludmilla gjorde det här bara för att göra mig ännu mer deprimerad, hon visste att dansen och poesiklubben var det enda jag hade och hon hade redan gjort dansen till en jobbig sak, så nu försökte hon göra samma sak med poseiklubben. Jag förstod inte varför hon hatade mig så mycket, pappa brydde sig ju bara om henne och Portia och kunde inte ens säga något snällt till mig i deras närvaro! Vad mer kunde hon kräva? 

Efter ett tag så kom grannungen hem till oss, och min barnvaktstid började. Han hette Sebastian, var sex år, hade löjligt stora gröna ögon som jag är rätt säker på att han använde till att hypnotisera folk till att hoppa av broar med. 

Jag placerade honom vid tv:n tillsammans med en kaka. Och hoppades på att ljudet från Disney channel skulle underhålla honom. Icke så nicke. När han hade käkat upp kakan å rekordtid (han måste ha kastat in den i en annan dimension elelr nåt), tittade han på mig med sina läskiga ögon och sade:

"Vi ska ut och gå."

Inget "Kan vi gå ut och gå?"

Utan som en order. 

Jag nickade bara och sa åt honoma tt gå och sätta på sig skorna. Tydligen så tar jag order från sexåringar nu för tiden.

Väl ute kände jag mig mer possitiv till beslutet. Vinden var frisk och bilarna var få, så man behövde inte hosta sönder lugnorna pågrund av avgaser. Vi gick i tystnad. En obehaglig tystnad. Jag frågade honom lite om hur skolan var (han hade fått påbörja ettan ett år i förväg) och han svarade med fraser som:
"Det är mycket intressant."
"Jag bedrev första veckan med att föra sociala experiment på läraren."
Efter ett tag så blev jag mer och mer säker på att hans föräldrar var satanister, eller så citerade han någon kass gamal film. Eller bok. 

Efter ett par minuter så kunde jag urskilja en gestalt mot horisonten. Som kom närmre och närmre. När gestalten (som jag tror var en ung man) var cirka 15 meter ifrån oss, sträckte Sebastian fram sitt ben framför min fot, och eftersom jag inte var beredd så föll jag rakt på ansiktet. Kul, nu skulle folk i skolan mobba mig ännu mera för att jag såg annorlunda ut. Med ett stort ärr skulel saker inte bli bättre. Det tog en halv sekund innan jag kunde höra ett par tunga kängor komma springande åt vår riktning. 
"Hur gick det?" frågade ägaren till kängorna. Rösten var behagligt raspig, inte för mörk och inte för ljus. Jag tittade upp och mötte ett par gyllenbruna, varma ögon, som på något vis var bekanta. Bekanta på det sättet som när man träffar någon man har saknat väldigt mycket men som man inte pratade med längre för att man hade bråkat för många år sedan och fortfarande inte förlåtit varann. De framkallade smärta i mitt bröst. Smärta och en behaglig, varm känsla. 

"Ja... Ja det gick bra." fick jag ur mig efter några sekunder av tystnad. "Tjänner jag dig?"
"Tyvärr inte." sa han och klingade fram ett guldigt skratt. Han hade brunt hår som glimmad epå ett behagligt sätt i solen som ibland tittade fram. Jag tog tag i hans stora, varma hand och han drog upp mig på fötter. 

Min kropp reagerade konstigt när våra händer rörde vid varann. Det var som elektricitet. Om Portia visste att jag pratade med en så snygg kille så skulle hon säkert sno honom direkt och säga åt mig att sluta drömma. 

Vilket jag kanske gjorde. 

Drömde jag?

"Jo, men jag känner igen dig jätte väl." envisades jag.

"Jag är rätt säker på att vi har träffats på bussen ett par gånger." sa han och jag nickade. Det måste varit han som jag trodde förföljt mig.

"Kan vi gå nu?" Sa Sebastian uttråkat. 

"Ja, det ska vi... Tack för hjälpen, erhm...?"

"Justin." sa Justin och log. "Och vem är den är skönheten då?"
"Melody" sa jag, och klingade fram ett melodiskt skratt.

__________________________________________________________________________________________________

Tack för den bra responsen vi har fått!! Ha en bra dag :)

Kommentera gärna

Caroline

Mina knän skakade där jag stod vid stången. Tårna värkte av de obekväma skorna, och att håret började falla ned i ansiktet gjorde saken inte mycket bättre. Jag gjorde mitt bästa för att hålla nacken rak, och huvudet högt. En snabb blick i spegeln avslöjade att mina svårigheter inte syntes. Benen var så raka som de skulle, och rumpan putade inte ut det minsta. Jämfört med min styvsyster Portia, så var jag redo för svansjön.

Av någon anledning så envisades hon med att vinkla fötterna på sitt eget lilla vis- Vilket resulterade i att hon snubblade på sina egna skor när hon försökte göra piruetter. Lite som en val. 
Så hållningen hade jag bättre än henne. Men dansen var svår och jag kände mig ofta för dålig för att vara här. Jag hade dagar då jag knappt kunde se vad jag gjorde i spegeln för att jag skämdes över hur jag såg ut när jag dansade. Jag var inte kvalificerad för dansen. Men hållningen hade jag åtminstone. Även om de andra bara grötade ihop sig de flesta dagar... 

Idag var inte en sådan dag.

Idag var den dagen då jag skulle visa att jag dög för rollen.

Vi hade en inofficiel audition idag. Koreografen tittade på hur vi rörde oss och bedömde vilken roll vi sulle passa för. Audition var tekniskt sett imorgon, men alla visste att han tittade nu. 

När han gick förbi mig innan hade han viskat ett lätt:
"Bra jobbat Melody", och klappat mig lite väl lågt på ryggen. Han var en fantastisk lärare och koreograf, men lite för närgången för min smak. 

Fem minuter gick, och lektionen var slut. Med en lättat suck sjönk jag ned på fötterna och snörde snabbt upp skorna. Jag tog dom i handen och gick ut ur salen på mitt svävande sätt. Jag smet in i omklädningsrummet och drog på mig träningsbyxor och en tjocktröja. Jag drog ut mitt blonda hår ur bullen och det värkte en aning i hårrötterna när jag var klar. Mitt hår var långt, ljust, tjockt...Och hamnade alltid i vägen för mitt ansikte. Inte för att det gjorde något direkt.

Jag hade ett fint skulperat ansikte, en rak näsa, blå ögon som glimmade lätt av något som vissa kallade för passion, fina ögonbryn som var en aning mörkare en mitt blonda hår... Jag kunde definitivt sett bättre ut. Som Portia kanske. Tja, hennes ansikte var kanske inte det vackraste, men hennes kropp var att dö för. Tillskillnad från mig så hade hennes kurvor inte försvunnit med dansen (kanske för att hon sög) och hennes stora bröst och långa ben fick alla killar på fall. Enligt mig så kunde hon dock dra in på den tiden hon spenderade i sängen med dom, om man säger så. 

Vi hade varit vänner en gång i tiden.

Min mamma dog när jag var yngre, och pappa gifte snart om sig med en elak hagga som verkade ha gjort det till sin livsuppgift att tortera mig. Hennes dotter var helt okej tyckte jag. I alla fall tills vi blev tonåringar. Hennes första kille gjorde slut med henne bara för att fråga mig ut på en dejt. Som jag självklart sa nej till. Det har hänt två gånger till att killar gjort slut med henne för min skull sedan dess. 

Jag kletade på lite läppglans och bättrade på mascaran innan jag gick ut ur omklädningsrummet. Och sprang rätt in i Portia.

"Se dig för, din lilla slampa!" väste hon och vände sig om. Slampa kan  du vara själv, tänkte jag. Det var ju inte jag som hade en ny kille varje kväll.

Men trots allt hade jag haft min far vid min sida hela livet. Han var stadens överste präst, och hade lärt mig att respektera min kropp och min själv. Det var han som hade gett mig det lilla silver korset med diamanter i, som alltid hängde runt min hals, trots allt. 

Jag kom ut ur studion och började gå mot busshållplatsen. Pappa jobbade, och min "mor" vägrade hämta upp mig tillsammans med Portia. Det var inte så långt till hållplatsen och jag hade ingenting emot bussar. Jag kunde titta ut genom fönstret och studera den idylliska staden pasera förbi. Jag avskydde den här staden. Den var så tråkig, med sina överdrivet vackra blomrabatter. 

Men man kunde inte få allt.

Vid busshållplatsen så var det bara jag och en kille i min ålder. Han hade bruna ögon, blek hy och brunt hår, som hade en väldigt intressant nyans de få gånger som solen bestämde sig för att titta bort. Jag imbilalde mig att han sa något till mig innan vi gick på bussen, men han måste ha varit helt tyst. 

Han satte sig precis bakom mig, och hoppade av vid samma hållplats. Ett tag blev jag rädd för att han förföljde mig, men han svängde av på en liten grusväg precis innan min gata.

Jag kom fram till det stora, vita huset och öppnade grinden.

 Hem ljuva hem. 

__________________________________________________________________________________________________

Första kapitlet! Säg gärna vad ni tycker, vi uppskattar kritik :) 

Ha det så underbart allihoppa!

/Hannah