"Melody Rose Hadraniel!" 

   Jag grimaserade när Ludmillas gälla röst bröt genom tystnaden. Självklart var Portia redan hemma, det var hon alltid. Hon brukade stänga av sin höga pop-musik när jag kom hem, så hon kunde höra hur hennes mamma skällde ut mig. Något hon gjorde med jämna mellanrum och oftast utan anledning.

"Ja, vad är det nu då, Mil?" suckade jag när kvinnan kom ut från vardagsrummet och ställde sig i hallen.

Ludmilla var bara 32 år gammal (hon fick Portia när hon var sexton, bra jobbat där) men hon var ständigt arg och gjorde grimaser som om hon ständigt kände en motbjudande lukt, så hon såg ut att vara över 40. 

"Det är Ludmilla för dig, skitunge", röt hon. "Du ska passa grannens unge ikväll."

"Va?!" utbrast jag. "Men jag ska ju till poesiklubben!"

"Inte ikväll."

"Men, kan inte Portia sitta barnvakt?"

"Portia måste träna inför föreställningen, hon kommer att bli den bästa Odette i staten!"

Jag kände tårarna bränna i ögonvråna men tvingade mig själv att andas lugnare och svälja ner gråten. Jag nickade sakta och började försiktigt ta av mig skorna (mina fötter gjorde fortfarande lite ont), för jag visste att det inte fanns någon poäng med att bråka med Ludmilla.

"Bra. Det finns mat i kylen, men ät inte för mycket, annars blir du ännu fetare."   

Med de orden återvände hon in i vardagsrummet och fortsatte kolla på Jersey Shore. Hon borde nog ha sagt det till sin älskade dotter istället, Portias kropp var inte gjord för balett. Den var gjord för killar att använda och sedan glömma.

Jag slängde min väska på golvet och föll med ansiktet ner på min stora säng. Herren ska veta att jag var otroligt trött på allt det här. Portia, Ludmilla, alla människor i min skola. Utom min bästa vän Bree förstås. Hon var den enda som var på min sida och tyckte att jag skulle kämpa om huvudrollen trots att jag visste att Portia hade redan så gott som vunnit. Hon var alltid i huvudrollen och alla älskade henne för det, trots att hon rörde sig lika graciöst som en flodhäst i lera. Jag visste att jag var bättre än henne. Det var tydligt. Jag antar att hon helt enkelt hade mer självförtroende än mig när det kom till vissa saker. 

 Jag satte mig upp ur sängen och såg ut över mitt rum. Mitt första par med tåskor hängde på en silver krok på den ljusblå fondväggen. Resten av väggarna var vita, och den ena var prydd med inramade dikter. Dikter som jag av någon anledning tyckte om bara. Golvet var täckt av mörka trä plankor, ett skrivbord stod framför fönstret, och bredvid där en bokhylla. 

   Jag ställde mig upp och gick fram till mitt skrivbord. Den nedersta lådan var alltid låst, och det var även den lådan som Portia och hennes vänner hade försökt öppna så ofta att ytan var alldeles ojämn och repad. Jag visste inte hur den hade lyckats vara låst, men jag hade mina dikter där, så hur det än gick till så var jag tacksam för det. 
   Nyckeln till den hade jag alltid runt halsen, tillsammans med korset pappa hade gett mig. Jag tog loss den och öppnade lådan. Inuti låg en enda sak, en tjock dagbok i rött läder med gulddetaljer. När mamma först hade gett den till mig tyckte jag att den var otroligt ful och önskade istället att hon hade köpt mig en rosa, fluffig sak med något billigt lås på, men hon hade sagt att jag skulle tycka om den här när jag blev äldre.

   Tårar vällde upp i mina ögon när jag mindes henne och insåg hur rätt hon hade haft. Jag tyckte faktiskt att den här dagboken såg elegant och vacker ut nu.

Jag satte mig ner vid skrivbordet och tog fram en blyertspenna. Portia hade skruvat upp volymen på sin idiotiska musik igen, och någon snubbe berättade, eller ursäkta, sjöng om hur många tjejer han hade haft sex med och hur mycket pengar han hade. Hur kunde man lyssna på sånt egentligen? Men det är klart, Portia skulle aldrig uppskatta Tjajkovskijs värk, det var hon för korkad för. Hon tyckte klassisk musik var tråkig.

   Jag försökte blockera ut hennes hemska musik och började skriva en dikt.   

Ljuset blindar, och hjärtan slår

I samma takt som trumman

Och ljudet från tår mot golv

Ekar över fiolen

Och när flöjterna tystnar

Skorna tags av

Så känns det som hjärtat

På scenen är ännu kvar 

 
Jag blev rätt nöjd med resultatet och tänkte ta med dikten till poesiklubben nästa gång. Jag skulle kanske till och med stanna i skolan eller i stan den dagen, för att Ludmilla inte skulle ge mig någon jobbig grej att göra så att hennes älskade dotter slapp anstränga sig ens det minsta. Fast jag var ganska säker på att Ludmilla gjorde det här bara för att göra mig ännu mer deprimerad, hon visste att dansen och poesiklubben var det enda jag hade och hon hade redan gjort dansen till en jobbig sak, så nu försökte hon göra samma sak med poseiklubben. Jag förstod inte varför hon hatade mig så mycket, pappa brydde sig ju bara om henne och Portia och kunde inte ens säga något snällt till mig i deras närvaro! Vad mer kunde hon kräva? 

Efter ett tag så kom grannungen hem till oss, och min barnvaktstid började. Han hette Sebastian, var sex år, hade löjligt stora gröna ögon som jag är rätt säker på att han använde till att hypnotisera folk till att hoppa av broar med. 

Jag placerade honom vid tv:n tillsammans med en kaka. Och hoppades på att ljudet från Disney channel skulle underhålla honom. Icke så nicke. När han hade käkat upp kakan å rekordtid (han måste ha kastat in den i en annan dimension elelr nåt), tittade han på mig med sina läskiga ögon och sade:

"Vi ska ut och gå."

Inget "Kan vi gå ut och gå?"

Utan som en order. 

Jag nickade bara och sa åt honoma tt gå och sätta på sig skorna. Tydligen så tar jag order från sexåringar nu för tiden.

Väl ute kände jag mig mer possitiv till beslutet. Vinden var frisk och bilarna var få, så man behövde inte hosta sönder lugnorna pågrund av avgaser. Vi gick i tystnad. En obehaglig tystnad. Jag frågade honom lite om hur skolan var (han hade fått påbörja ettan ett år i förväg) och han svarade med fraser som:
"Det är mycket intressant."
"Jag bedrev första veckan med att föra sociala experiment på läraren."
Efter ett tag så blev jag mer och mer säker på att hans föräldrar var satanister, eller så citerade han någon kass gamal film. Eller bok. 

Efter ett par minuter så kunde jag urskilja en gestalt mot horisonten. Som kom närmre och närmre. När gestalten (som jag tror var en ung man) var cirka 15 meter ifrån oss, sträckte Sebastian fram sitt ben framför min fot, och eftersom jag inte var beredd så föll jag rakt på ansiktet. Kul, nu skulle folk i skolan mobba mig ännu mera för att jag såg annorlunda ut. Med ett stort ärr skulel saker inte bli bättre. Det tog en halv sekund innan jag kunde höra ett par tunga kängor komma springande åt vår riktning. 
"Hur gick det?" frågade ägaren till kängorna. Rösten var behagligt raspig, inte för mörk och inte för ljus. Jag tittade upp och mötte ett par gyllenbruna, varma ögon, som på något vis var bekanta. Bekanta på det sättet som när man träffar någon man har saknat väldigt mycket men som man inte pratade med längre för att man hade bråkat för många år sedan och fortfarande inte förlåtit varann. De framkallade smärta i mitt bröst. Smärta och en behaglig, varm känsla. 

"Ja... Ja det gick bra." fick jag ur mig efter några sekunder av tystnad. "Tjänner jag dig?"
"Tyvärr inte." sa han och klingade fram ett guldigt skratt. Han hade brunt hår som glimmad epå ett behagligt sätt i solen som ibland tittade fram. Jag tog tag i hans stora, varma hand och han drog upp mig på fötter. 

Min kropp reagerade konstigt när våra händer rörde vid varann. Det var som elektricitet. Om Portia visste att jag pratade med en så snygg kille så skulle hon säkert sno honom direkt och säga åt mig att sluta drömma. 

Vilket jag kanske gjorde. 

Drömde jag?

"Jo, men jag känner igen dig jätte väl." envisades jag.

"Jag är rätt säker på att vi har träffats på bussen ett par gånger." sa han och jag nickade. Det måste varit han som jag trodde förföljt mig.

"Kan vi gå nu?" Sa Sebastian uttråkat. 

"Ja, det ska vi... Tack för hjälpen, erhm...?"

"Justin." sa Justin och log. "Och vem är den är skönheten då?"
"Melody" sa jag, och klingade fram ett melodiskt skratt.

__________________________________________________________________________________________________

Tack för den bra responsen vi har fått!! Ha en bra dag :)

Kommentera gärna

Caroline

 

En plats i solen

1 december 2013 21:57

Hoppas du haft en bra advent! :)

http://enplatsisolen.bloggplatsen.se

Hannah & Caroline

1 december 2013 22:53

Relavant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det visade att Justin och jag gick på samma dansskola- Bara det att han var nyinflyttad och hade inte samma tider som jag. Han följde med mig och Sebastia på resten av vår promenad och berättade lite om sin dans. Att han mest var där för att...

  Mina knän skakade där jag stod vid stången. Tårna värkte av de obekväma skorna, och att håret började falla ned i ansiktet gjorde saken inte mycket bättre. Jag gjorde mitt bästa för att hålla nacken rak, och huvudet högt. En snabb blick i spe...

Hans ögon var alltid de som hade förbryllat mig mest. Så bruna och djupa som om de inte hade någon botten, som om de såg rakt igenom en. Hur de kunde vara så otroligt hemska, något som hemsöker en om mörka stormiga nätter, men samtidigt vara något så...