Mina knän skakade där jag stod vid stången. Tårna värkte av de obekväma skorna, och att håret började falla ned i ansiktet gjorde saken inte mycket bättre. Jag gjorde mitt bästa för att hålla nacken rak, och huvudet högt. En snabb blick i spegeln avslöjade att mina svårigheter inte syntes. Benen var så raka som de skulle, och rumpan putade inte ut det minsta. Jämfört med min styvsyster Portia, så var jag redo för svansjön.

Av någon anledning så envisades hon med att vinkla fötterna på sitt eget lilla vis- Vilket resulterade i att hon snubblade på sina egna skor när hon försökte göra piruetter. Lite som en val. 
Så hållningen hade jag bättre än henne. Men dansen var svår och jag kände mig ofta för dålig för att vara här. Jag hade dagar då jag knappt kunde se vad jag gjorde i spegeln för att jag skämdes över hur jag såg ut när jag dansade. Jag var inte kvalificerad för dansen. Men hållningen hade jag åtminstone. Även om de andra bara grötade ihop sig de flesta dagar... 

Idag var inte en sådan dag.

Idag var den dagen då jag skulle visa att jag dög för rollen.

Vi hade en inofficiel audition idag. Koreografen tittade på hur vi rörde oss och bedömde vilken roll vi sulle passa för. Audition var tekniskt sett imorgon, men alla visste att han tittade nu. 

När han gick förbi mig innan hade han viskat ett lätt:
"Bra jobbat Melody", och klappat mig lite väl lågt på ryggen. Han var en fantastisk lärare och koreograf, men lite för närgången för min smak. 

Fem minuter gick, och lektionen var slut. Med en lättat suck sjönk jag ned på fötterna och snörde snabbt upp skorna. Jag tog dom i handen och gick ut ur salen på mitt svävande sätt. Jag smet in i omklädningsrummet och drog på mig träningsbyxor och en tjocktröja. Jag drog ut mitt blonda hår ur bullen och det värkte en aning i hårrötterna när jag var klar. Mitt hår var långt, ljust, tjockt...Och hamnade alltid i vägen för mitt ansikte. Inte för att det gjorde något direkt.

Jag hade ett fint skulperat ansikte, en rak näsa, blå ögon som glimmade lätt av något som vissa kallade för passion, fina ögonbryn som var en aning mörkare en mitt blonda hår... Jag kunde definitivt sett bättre ut. Som Portia kanske. Tja, hennes ansikte var kanske inte det vackraste, men hennes kropp var att dö för. Tillskillnad från mig så hade hennes kurvor inte försvunnit med dansen (kanske för att hon sög) och hennes stora bröst och långa ben fick alla killar på fall. Enligt mig så kunde hon dock dra in på den tiden hon spenderade i sängen med dom, om man säger så. 

Vi hade varit vänner en gång i tiden.

Min mamma dog när jag var yngre, och pappa gifte snart om sig med en elak hagga som verkade ha gjort det till sin livsuppgift att tortera mig. Hennes dotter var helt okej tyckte jag. I alla fall tills vi blev tonåringar. Hennes första kille gjorde slut med henne bara för att fråga mig ut på en dejt. Som jag självklart sa nej till. Det har hänt två gånger till att killar gjort slut med henne för min skull sedan dess. 

Jag kletade på lite läppglans och bättrade på mascaran innan jag gick ut ur omklädningsrummet. Och sprang rätt in i Portia.

"Se dig för, din lilla slampa!" väste hon och vände sig om. Slampa kan  du vara själv, tänkte jag. Det var ju inte jag som hade en ny kille varje kväll.

Men trots allt hade jag haft min far vid min sida hela livet. Han var stadens överste präst, och hade lärt mig att respektera min kropp och min själv. Det var han som hade gett mig det lilla silver korset med diamanter i, som alltid hängde runt min hals, trots allt. 

Jag kom ut ur studion och började gå mot busshållplatsen. Pappa jobbade, och min "mor" vägrade hämta upp mig tillsammans med Portia. Det var inte så långt till hållplatsen och jag hade ingenting emot bussar. Jag kunde titta ut genom fönstret och studera den idylliska staden pasera förbi. Jag avskydde den här staden. Den var så tråkig, med sina överdrivet vackra blomrabatter. 

Men man kunde inte få allt.

Vid busshållplatsen så var det bara jag och en kille i min ålder. Han hade bruna ögon, blek hy och brunt hår, som hade en väldigt intressant nyans de få gånger som solen bestämde sig för att titta bort. Jag imbilalde mig att han sa något till mig innan vi gick på bussen, men han måste ha varit helt tyst. 

Han satte sig precis bakom mig, och hoppade av vid samma hållplats. Ett tag blev jag rädd för att han förföljde mig, men han svängde av på en liten grusväg precis innan min gata.

Jag kom fram till det stora, vita huset och öppnade grinden.

 Hem ljuva hem. 

__________________________________________________________________________________________________

Första kapitlet! Säg gärna vad ni tycker, vi uppskattar kritik :) 

Ha det så underbart allihoppa!

/Hannah

 

k. s. häggström

30 november 2013 01:44

Hej!
Du/ni verkar vara författartalanger! Bra flyt i texten. Svårt att skriva i jag-form utan att få för många upprepningar av "jag", fundera på hur etta kan undvikas. Ibland fungerar det att helt enkelt ta bort ordet "jag". För att få dynamik i texten så kan tankar kursiveras.

Lycka till!
K. S. Häggström

http://kshaggstrom.bloggplatsen.se

Hannah & Caroline

30 november 2013 13:31

Tack så mycket för tipsen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det visade att Justin och jag gick på samma dansskola- Bara det att han var nyinflyttad och hade inte samma tider som jag. Han följde med mig och Sebastia på resten av vår promenad och berättade lite om sin dans. Att han mest var där för att...

  "Melody Rose Hadraniel!"     Jag grimaserade när Ludmillas gälla röst bröt genom tystnaden. Självklart var Portia redan hemma, det var hon alltid. Hon brukade stänga av sin höga pop-musik när jag kom hem, så hon kunde höra hur hennes mamma s...

Hans ögon var alltid de som hade förbryllat mig mest. Så bruna och djupa som om de inte hade någon botten, som om de såg rakt igenom en. Hur de kunde vara så otroligt hemska, något som hemsöker en om mörka stormiga nätter, men samtidigt vara något så...